Öppen, synonymnt med oförställd, det var ordet som en god vän beskrev mig med. Jag tänkte att det är vad alla egentligen vill att vi ska vara, öppna.
För mig blir ordet synonymt med ärligt. Jag är en pendel, som i en klocka. Som både vill, men samtidigt distanserar sig mot att vara öppen och ärlig. Jag kan öppna mig, men jag öppnar små dörrar i miniformat, så små så att jag kan bibehålla kontrollen över vad jag släpper ut. Vem får kan veta detta om mig. För det skrämmer mig. Det gör att någon kommer mig närmare, någon kommer att se mig för vad jag är, någon kanske kommer att döma mig för att jag inte följer den förväntade livsstilen. Jag tänker och känner olika, jag är en känslomänniska, och i mitt huvud är det ett krig mellan det emotionella och rationella. Det är osynk och jag skrapar mina knän för att jag försöker hänga med. Det är som en klump i halsen, det jag vill säga fastnar, som att jag håller på att kvävas, utan smärta, men det känns tungt. Orden vill inte ut, de fastnade, och du försöker hjälpa mig att dra ut dom.
