Panik

Jag kan inte andas längre.. Jag drar djupa andetag men jag får ingen syre. Mitt hjärta slår fortare, jag vill känna slagen med samtidigt blir jag skrämd av hur hårt det pulserar.
Jag ser allt runtomkring, men jag befinner mig i en genomskinlig bubbla. Ni pratar med mig, jag svarar.. Men jag känner mig inte närvarande.
Titta mig i ögonen, se långt in i mig, ser ni något? Nej..? Hur är det möjligt? Det är min verklighet.. Den äter upp mig inifrån.
Ni ser att jag famlar, kippar efter andan, skriker på hjälp och tappar kontrollen. Det går över för stunden, tack än en gång... Nu kan jag andas igen. Jag håller mig över vattenytan, flyter med små uppblåsbara armringar. Nu blev jag mig själv igen.
Men det håller inte för evigt, inte den här gången heller.