Det finns en mur, den känns oändlig. Du talar om dig själv som om du vore en otroligt förstående person. Men i mina ögon känns du omöjlig ibland. Jag vill berätta allt för dig, om mina misstag, bedrifter, känslor, framtidsdrömmar, ja exakt allt som betyder nåt för mig.
Jag försöker gång på gång, men det tar stopp. Stenmuren reser sig. Den är hög, så otroligt hög att jag inte ens orkar tänka på lösningar att kunna komma över den. Jag är inte den som ger upp, men just nu gör jag det. Och det händer gång på gång med dig. Jag slutar försöka. Jag säger ingenting istället, pratar ytligt, och om det som händer i ditt liv. Jag lyssnar och glädjs åt det du fått vara med om, för jag vill att du ska veta att jag är glad för din skull och är intresserad.
Jag vet att du försöker ibland. Men många gånger gör det så ont i hjärtat att just du inte kan förstå dig på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar