Efterskalv

Som tempererad magma trängde vi upp ur mörkret, hösten och den annalkande vintern. Vi värmde allt inom kilometers avstånd. Som lava sprutade vi upp, föll hårt, fastnade och förenades. Vi var det enda som bestod, det vi glömde bort var att temperaturen sjönk. Värmen avtog, vi låg utsmetade på marken.

Brännskadade, omtumlade och på väg att kallna. Du var den som drev vidare, längre bort. Jag fastnade ganska tidigt. 

Den pulserarande känslan, bubblar inombords. Osäker på om den kommer explodera igen, men jag vet att det kommer kännas och skaka om vi någongång sammansmälter igen.