Ideér som faller

En kulspruta, men harmlös. Det gör inte ett dugg ont, det är egentligen bara kärlek. Om du blir träffad, så behöver du inte vara rädd, för då är vi två.
Ibland är det tomma skott, det är verkligen inte meningen.
Jag tänkte att det skulle hjälpa, ta oss framåt, men jag är inte alltid så säker på att det blir så.
Jag vet att det kommer fortsätta, för evigt. Det är så det borde och ska vara.
Men jag förstår när det gör ont, när det inte blev av.
Det ska bli bättre, för då blir det verklighet.

Det gick lite snabbare

Jag är alltid på plats innan dig, men jag går ändå några steg bakom. Jag tar genvägar, det gör inte du.
Jag förflyttar mig snabbt mellan det som i min fantasi är en snårig skog med träd som står och hänger likt en gammal krokig tant. De hänger över mig men jag har alltid en relativt klar bild av stigen. Det är ganska molokna, de känner av sinnesstämningar. Jag parerar mellan kvistar och snår, så är det alltid. Men jag kommer alltid ut ur den. Med nya rivsår och erfarenheter. Den här gången gick det lite snabbare, det var visst inte meningen. Men jag klarade av det, jag kunde andas hela vägen.

Oslagbart

Hängandes över kanten lägst fram i fören på den gamla träekan. Omsluten av en doft av varm tjära. Solen kastar glittrande strålar på sjön, endast en lätt vind som svalkar mina kinder.
Händerna smeker vattenytan och ekan glider ljudlöst framåt i sundet, mellan vasstrån och näckrosor.
Trots vrålande skrik från ett 30-tal måsar som cirkulerar ovanför "Måseskär" är jag lugnare än någonsin.

Utsmyckning

Tiden stod stilla när jag såg på när du koncentrerade dig.
Precision, kontrollerad och lugn.
Doften av desinfektionsmedel, blod, nervositet, kittlande upprymdhet fyllde rummet.
Nålar som bestämt gjort ett avtryck, för alltid.

En fin och glädjande muta

Hon satt stilla på golvet och tittade. Framför henne låg en hel hög med spelkulor och glänste.. Blicken föll ner mot de färgglada glaskulorna, både nya och gamla som hängt med sen Pappas tid. På den tiden berättade Pappa, "då spelade vi "pyrra" med stenkulor".
På våren när snön börjat smälta bort och det började lukta lera. Då hasade skolbarnen runt på backen med galonbyxor i leran och kunde för allt i världen inte sluta spela. Små pyramider byggdes med de färgade kulorna, sen snärtade man iväg en kula med tummen från handen, förhoppningsvis träffade man mitt i prick och vann storslaget.
Han gick och plockade fram en påse med jättestora glaskulor.
- Titta på de här skönheterna, sa pappa.
Det såg ut som när man doppar en pensel med färg i vatten, färgen har dansat runt runt i kulan och bildat en fin tråd, ett mönster.
-Kan jag få dom?? Du får massa kramar av mig! sa hon.
-Jag vill ha de största kulorna med snurr i!
- Kommer du vara rädd om dom? sa pappa
- Klart jag kommer vara rädd om dom, de är så fina, och du har haft dom sen du var liten,  fortsatte hon
- Vad bra, jag tror dig, sa pappa
Hon kramade om honom och sa sedan - Du vet väl att man behöver minst 4 kramar per dag, och 12 kramar gör att man växer som människa. Sen skrattade hon och sa - Du ska få tusen kramar av mig idag pappa! Vi kommer vi bli jättestora , hurra!

Skimra

Det finns ingenting som är vackrare, ingenting som får mig att brinna så omfattande inombords. Jag önskade det vore så att vi brann ihop, att vi fattat eld samtidigt. Då hade det kanske funnits mer att rädda eller förlora.
Det spelar ingen roll att det inte blev så nu, eller jo. Det är faktiskt lite sorgligt.
Men jag skimrar med hjälp av dig, och det är någonting som andra ser.
Det är så fint att se på, för det smittar av sig. Det är så vackert och enkelt att förstå.

Förankra

Jag vill att du ska tala med mig. Samtidigt vill jag att du ska vara tyst.
Du ska på något sätt kunna förankra dig i mig, utan ansträngning.
Jag ska kunna känna dig, fast du inte rör vid mig, höra din röst, även fast du inte talar högt.
Du tittar åt ett annat håll, men det speglar av sig i omgivningen, och jag ser din blick ändå.
Jag vill att du ska hållas på avstånd, men samtidigt vara så nära.
Isblåa ögon, som vapen.

Rubrik

Igen?! Kunde det inte få handla om någonting annat för en gång skull. Ständig upprepning. Ständigt tjat.
Oro, oro, skräckslagna tankar. Så omfattande, så långt borta.
Jag vill inte veta mer nu. Jag stänger av. Jag stänger av de kanaler som på något sätt kan påverka mitt medvetande jag. Jag kommer ändå må sämre av det.
Får jag leva i min bubbla lite till?

Invigning

Äntligen, det är dags att damma av dom igen. Under slaviska tidsperioder har använt, slitit, trampat, dansat, sprungit, klättrat, ramlat.
Våren. En kombination, det kan inte bli bättre.
Leonard Cohen sjunger om " Famous blue raincoat" och slutet av december. Jag talar om premiären på våren när de sopat bort allt grus från gator och trottoarer. Då dammet fortfarande hänger kvar i luften, solen skiner och det har börjat dofta lera och nytt liv. Det är nu de åker på, mina fantastiska gula mocka pumps. Bara anblicken får mig att le. Och jag vet att färg smittar av sig.
Människor står och trycker mot husväggar med mörka solglasögon och kaffe i handen. De njuter, och jag njuter av att se dom. Jag faller in i ledet, lutar mig bakåt, mot en vägg. Korsar mina ben mot varandra och intar en bekväm lutning, tittar ner på mina skor genom tonade glasögon och ler igen.

Förmögenhet

Kantstötta, skavda, använda, tilldragande. De står och väntar tålmodigt, på att mina fingrar försiktigt ska vila runt öronen. De är så olika varandra, förtjusande att se på. Var och en av dem gör mig så glad, eftersom de är unika och jag har själv valt ut dom, jag fann dom.
Någon annan, liksom jag, har en gång kanske känt samma glädje av att titta på dom. Men sedan valt att gå vidare.
Jag kommer aldrig släppa taget.
De kommer alltid förgylla mina morgnar.

Styrka

Res dig upp.. Det tjänar ingenting till att ligga här och tycka synd om sig själv. Det är bara du som kan styra det du vill förverkliga. Det gör ingenting om du skulle misslyckas, det händer alla.
Men varför tror du inte på dig själv? Jag vet, de dömer dig utan att veta någonting om det som faktiskt finns inom dig. Men så kommer det alltid vara. De som vet, och de som inte har en aning.
Så, du är så mycket vackrare när du sträcker på dig. Nu syns det i dina ögon.

Att väcka

Du som ligger med huvudet nertryckt i den djupa sanden. Varje andetag är som att dra i sig en påse havregryn, finkornigt. Det stoppar upp livet, det tar emot, förstoppar, gör ont och skaver. Det handlar egentligen om ren viljestyrka, att överleva. Det finns ingen som kliver på din rygg längre, det finns ingen som kommer tvinga dig ligga kvar. Du måste, på egen hand ta dig upp. Förmå dina muskler att lyfta upp huvudet.
Vakna och se hur allt omkring dig förändras, det är ingenting du borde vara rädd för.

Ett erbjudande

Redan från början kändes det som ett kanske förhastat beslut, men det kändes så annorlunda. Jag såg det framför mig. Två personer, som blint älskar varandra.

I tanken står de där, mittemot varandra, i ett försök att vara uppklädda och lovar varandra evig kärlek, trohet, i nöd och lust för resten av livet. Så vackert, så spännande och galet. Du älskade mig lika mycket som du älskade att stilla den där inre hungern. Den där törstiga venen.

Jag blundade för det som kändes jobbigt och svarade JA, inom mig bubblade det av adrenalin.