Det flagnar, bleks och försvinner ur mitt perspektiv.
Jag är blind för det jag en gång såg.
Det är bäcksvart.
..drabbas av en känsla av att det kanske aldrig hänt.
Det vackra är att låtsas att det bara var en dröm. För att sedan vakna upp mitt i och förstå innebörden, som att bli slagen i ansiktet och springa blödande därifrån.

Efterskalv

Som tempererad magma trängde vi upp ur mörkret, hösten och den annalkande vintern. Vi värmde allt inom kilometers avstånd. Som lava sprutade vi upp, föll hårt, fastnade och förenades. Vi var det enda som bestod, det vi glömde bort var att temperaturen sjönk. Värmen avtog, vi låg utsmetade på marken.

Brännskadade, omtumlade och på väg att kallna. Du var den som drev vidare, längre bort. Jag fastnade ganska tidigt. 

Den pulserarande känslan, bubblar inombords. Osäker på om den kommer explodera igen, men jag vet att det kommer kännas och skaka om vi någongång sammansmälter igen. 

Intill dig.

Så nära.. mitt ansikte mot ditt bröst, du håller om mig så hårt. Min näsa letar sig upp mot din hals och kittlar dig i andetagen. Vill aldrig slita mig ifrån den här känslan. En doft av sommar, värme och längtan.

Ett rum att minnas.

Ett kliv in i rummet, blicken vandrar fram och tillbaka, kan inte riktigt bestämma sig på vad den vill stanna vid. Allt är så vackert här, det är som att blir uppäten av en dröm. Detaljerna, husets historia, inredningen. Stort, luftigt och ljust.
Stora fönster, med en bred fönsterkarm som inbjuder till att slå sig ner och beskåda utsikten. Fönstret är en ram för omgivningen utanför, bildar en oslagbart vacker tavla. Gröna vidder av vinodlingar och kullar med olivträd.
Stengolvet med sina sprickor som växt genom åren i takt med antalet fötter som tassat runt på det. En alldeles för hjärtskärande vacker garderob med en rundad form i ljusgrönt, målad med snirklade bladmönster i gult, nästan guldig nyans. Den knakar när man öppnar dörrarna, och det kittlar i hjärtat när blommönstrade plagg hängs upp på de rackliga galgarna, i garderoben finns även speglar som med tiden gjort motstånd för att bli sådär perfekt skinande rena.
Väggarna pryds av massvis med fåglar som är avbildade på ett mjukt och fängslande sätt, de har hängts upp med eftertanke, vid första anblick ser det ut som om någon gjort det i sömnen. Det finns en struktur i oredan.
Sängen, en rokoko, den har perfekt svarvade gavlar. Sängstommen är som en vadderad tavla med ett stort broderi föreställande en flock med hjortar, med stora kronor.
En ståtlig byrå i mörkaste trä, tunga lådor pryder rummets ena hörn. Där ansikten avspeglats så många gånger att en liten del av varje persons uttryck fastnat. Det är från detta hörn man kan se rumsdörren öppnas, huset  välkomnar oss att vandra vidare för att möta mer av dess spännande förflutna.

Hinder

Det finns en mur, den känns oändlig. Du talar om dig själv som om du vore en otroligt förstående person. Men i mina ögon känns du omöjlig ibland. Jag vill berätta allt för dig, om mina misstag, bedrifter, känslor, framtidsdrömmar, ja exakt allt som betyder nåt för mig.
Jag försöker gång på gång, men det tar stopp. Stenmuren reser sig. Den är hög, så otroligt hög att jag inte ens orkar tänka på lösningar att kunna komma över den. Jag är inte den som ger upp, men just nu gör jag det. Och det händer gång på gång med dig. Jag slutar försöka. Jag säger ingenting istället, pratar ytligt, och om det som händer i ditt liv. Jag lyssnar och glädjs åt det du fått vara med om, för jag vill att du ska veta att jag är glad för din skull och är intresserad.
Jag vet att du försöker ibland. Men många gånger gör det så ont i hjärtat att just du inte kan förstå dig på mig.

Undran

Det spelar egentligen ingen större roll hur. Men jag tänker mig att varje enskild människa vill ha det.
Tätt intill mig, din arm kommer nära, jag känner värmen från din kropp. Men vem du är, det vet jag inte. Och det gör ingenting. Det är så fantastiskt hur oskyldig närhet kan värma så fint i kroppen. Jag undrar om du också kände likadant?
Det är som att fylla upp en tom brunn, med värme. Av varje beröring fylls den. Och går att leva på länge.

Balansen..

Ett oväntat kaos är kanske på väg att infinna sig. Från att vara hög på känslor, sprudlande av energi, och samtidigt kastas fram och tillbaka i ovissheten. Du känner en varm känsla i kroppen, lycka?, men samtidigt en inre rädsla. Du vill ge så mycket men ändå vara återhållsam för att skydda dig själv. Att försöka få det att fungera i din hjärna, det är som ett krig. Och jag önskar jag kunde upprätthålla ordningen, så du slapp behöva gå igenom allt det där som gör ont.

Panik

Jag kan inte andas längre.. Jag drar djupa andetag men jag får ingen syre. Mitt hjärta slår fortare, jag vill känna slagen med samtidigt blir jag skrämd av hur hårt det pulserar.
Jag ser allt runtomkring, men jag befinner mig i en genomskinlig bubbla. Ni pratar med mig, jag svarar.. Men jag känner mig inte närvarande.
Titta mig i ögonen, se långt in i mig, ser ni något? Nej..? Hur är det möjligt? Det är min verklighet.. Den äter upp mig inifrån.
Ni ser att jag famlar, kippar efter andan, skriker på hjälp och tappar kontrollen. Det går över för stunden, tack än en gång... Nu kan jag andas igen. Jag håller mig över vattenytan, flyter med små uppblåsbara armringar. Nu blev jag mig själv igen.
Men det håller inte för evigt, inte den här gången heller.

Färgad av Florida.

Ljusa kulörer som bländar, det är en vacker färgexplosion som i kontrast mot Sveriges försiktiga färgskala inte riktigt vågar, kan eller får sticka ut. Jag drömmer mig tillbaka, det turkosa kontra det vita, kontra det rosa, kontra himmelen, palmerna, sanden, bilarna, båtarna, cyklarna, vägskyltarna... En färgbattle som aldrig tar slut. Det är så vackert, jag önskar jag kunde stanna där.

Omvänd empati

Två fina, så har det alltid varit, det säger alla.
Men den ena står ut lite mer än den andra, kanske har det
växt med åren. Som att man omedvetet har gjort det för att överleva bättre. Det är bara spekulationer..
Vi har tillsammans dansat på samma gator, rullat på gröna ängar, badat i kalla sjöar, plockat ljuvliga blommor. Vi har vid otaliga
tillfällen mer eller mindre suttit ihop. Vi är ändå mycket olika, och det märks tydligt ibland. När du helt utan känsla för när saker och ting är passande, kan förstöra en sån fin stämmning. Få ord kan döda en känsla, väldigt kalla och vassa. - När vi blir äldre kommer vi nog inte ha det såhär, då kommer missunnsamheten och bitterhet att skilja oss åt.

Det som känns rätt...

...är när du ser på mig, och jag känner att mitt liv faller på plats.
För det är det som händer. Du tar bort min ångest för några sekunder, minuter, timmar och ger mig allt det som saknas. Du får mig att glömma det som tynger och gör ont. Det är det som känns rätt.

Ideér som faller

En kulspruta, men harmlös. Det gör inte ett dugg ont, det är egentligen bara kärlek. Om du blir träffad, så behöver du inte vara rädd, för då är vi två.
Ibland är det tomma skott, det är verkligen inte meningen.
Jag tänkte att det skulle hjälpa, ta oss framåt, men jag är inte alltid så säker på att det blir så.
Jag vet att det kommer fortsätta, för evigt. Det är så det borde och ska vara.
Men jag förstår när det gör ont, när det inte blev av.
Det ska bli bättre, för då blir det verklighet.

Det gick lite snabbare

Jag är alltid på plats innan dig, men jag går ändå några steg bakom. Jag tar genvägar, det gör inte du.
Jag förflyttar mig snabbt mellan det som i min fantasi är en snårig skog med träd som står och hänger likt en gammal krokig tant. De hänger över mig men jag har alltid en relativt klar bild av stigen. Det är ganska molokna, de känner av sinnesstämningar. Jag parerar mellan kvistar och snår, så är det alltid. Men jag kommer alltid ut ur den. Med nya rivsår och erfarenheter. Den här gången gick det lite snabbare, det var visst inte meningen. Men jag klarade av det, jag kunde andas hela vägen.

Oslagbart

Hängandes över kanten lägst fram i fören på den gamla träekan. Omsluten av en doft av varm tjära. Solen kastar glittrande strålar på sjön, endast en lätt vind som svalkar mina kinder.
Händerna smeker vattenytan och ekan glider ljudlöst framåt i sundet, mellan vasstrån och näckrosor.
Trots vrålande skrik från ett 30-tal måsar som cirkulerar ovanför "Måseskär" är jag lugnare än någonsin.

Utsmyckning

Tiden stod stilla när jag såg på när du koncentrerade dig.
Precision, kontrollerad och lugn.
Doften av desinfektionsmedel, blod, nervositet, kittlande upprymdhet fyllde rummet.
Nålar som bestämt gjort ett avtryck, för alltid.

En fin och glädjande muta

Hon satt stilla på golvet och tittade. Framför henne låg en hel hög med spelkulor och glänste.. Blicken föll ner mot de färgglada glaskulorna, både nya och gamla som hängt med sen Pappas tid. På den tiden berättade Pappa, "då spelade vi "pyrra" med stenkulor".
På våren när snön börjat smälta bort och det började lukta lera. Då hasade skolbarnen runt på backen med galonbyxor i leran och kunde för allt i världen inte sluta spela. Små pyramider byggdes med de färgade kulorna, sen snärtade man iväg en kula med tummen från handen, förhoppningsvis träffade man mitt i prick och vann storslaget.
Han gick och plockade fram en påse med jättestora glaskulor.
- Titta på de här skönheterna, sa pappa.
Det såg ut som när man doppar en pensel med färg i vatten, färgen har dansat runt runt i kulan och bildat en fin tråd, ett mönster.
-Kan jag få dom?? Du får massa kramar av mig! sa hon.
-Jag vill ha de största kulorna med snurr i!
- Kommer du vara rädd om dom? sa pappa
- Klart jag kommer vara rädd om dom, de är så fina, och du har haft dom sen du var liten,  fortsatte hon
- Vad bra, jag tror dig, sa pappa
Hon kramade om honom och sa sedan - Du vet väl att man behöver minst 4 kramar per dag, och 12 kramar gör att man växer som människa. Sen skrattade hon och sa - Du ska få tusen kramar av mig idag pappa! Vi kommer vi bli jättestora , hurra!

Skimra

Det finns ingenting som är vackrare, ingenting som får mig att brinna så omfattande inombords. Jag önskade det vore så att vi brann ihop, att vi fattat eld samtidigt. Då hade det kanske funnits mer att rädda eller förlora.
Det spelar ingen roll att det inte blev så nu, eller jo. Det är faktiskt lite sorgligt.
Men jag skimrar med hjälp av dig, och det är någonting som andra ser.
Det är så fint att se på, för det smittar av sig. Det är så vackert och enkelt att förstå.

Förankra

Jag vill att du ska tala med mig. Samtidigt vill jag att du ska vara tyst.
Du ska på något sätt kunna förankra dig i mig, utan ansträngning.
Jag ska kunna känna dig, fast du inte rör vid mig, höra din röst, även fast du inte talar högt.
Du tittar åt ett annat håll, men det speglar av sig i omgivningen, och jag ser din blick ändå.
Jag vill att du ska hållas på avstånd, men samtidigt vara så nära.
Isblåa ögon, som vapen.

Rubrik

Igen?! Kunde det inte få handla om någonting annat för en gång skull. Ständig upprepning. Ständigt tjat.
Oro, oro, skräckslagna tankar. Så omfattande, så långt borta.
Jag vill inte veta mer nu. Jag stänger av. Jag stänger av de kanaler som på något sätt kan påverka mitt medvetande jag. Jag kommer ändå må sämre av det.
Får jag leva i min bubbla lite till?

Invigning

Äntligen, det är dags att damma av dom igen. Under slaviska tidsperioder har använt, slitit, trampat, dansat, sprungit, klättrat, ramlat.
Våren. En kombination, det kan inte bli bättre.
Leonard Cohen sjunger om " Famous blue raincoat" och slutet av december. Jag talar om premiären på våren när de sopat bort allt grus från gator och trottoarer. Då dammet fortfarande hänger kvar i luften, solen skiner och det har börjat dofta lera och nytt liv. Det är nu de åker på, mina fantastiska gula mocka pumps. Bara anblicken får mig att le. Och jag vet att färg smittar av sig.
Människor står och trycker mot husväggar med mörka solglasögon och kaffe i handen. De njuter, och jag njuter av att se dom. Jag faller in i ledet, lutar mig bakåt, mot en vägg. Korsar mina ben mot varandra och intar en bekväm lutning, tittar ner på mina skor genom tonade glasögon och ler igen.

Förmögenhet

Kantstötta, skavda, använda, tilldragande. De står och väntar tålmodigt, på att mina fingrar försiktigt ska vila runt öronen. De är så olika varandra, förtjusande att se på. Var och en av dem gör mig så glad, eftersom de är unika och jag har själv valt ut dom, jag fann dom.
Någon annan, liksom jag, har en gång kanske känt samma glädje av att titta på dom. Men sedan valt att gå vidare.
Jag kommer aldrig släppa taget.
De kommer alltid förgylla mina morgnar.

Styrka

Res dig upp.. Det tjänar ingenting till att ligga här och tycka synd om sig själv. Det är bara du som kan styra det du vill förverkliga. Det gör ingenting om du skulle misslyckas, det händer alla.
Men varför tror du inte på dig själv? Jag vet, de dömer dig utan att veta någonting om det som faktiskt finns inom dig. Men så kommer det alltid vara. De som vet, och de som inte har en aning.
Så, du är så mycket vackrare när du sträcker på dig. Nu syns det i dina ögon.

Att väcka

Du som ligger med huvudet nertryckt i den djupa sanden. Varje andetag är som att dra i sig en påse havregryn, finkornigt. Det stoppar upp livet, det tar emot, förstoppar, gör ont och skaver. Det handlar egentligen om ren viljestyrka, att överleva. Det finns ingen som kliver på din rygg längre, det finns ingen som kommer tvinga dig ligga kvar. Du måste, på egen hand ta dig upp. Förmå dina muskler att lyfta upp huvudet.
Vakna och se hur allt omkring dig förändras, det är ingenting du borde vara rädd för.

Ett erbjudande

Redan från början kändes det som ett kanske förhastat beslut, men det kändes så annorlunda. Jag såg det framför mig. Två personer, som blint älskar varandra.

I tanken står de där, mittemot varandra, i ett försök att vara uppklädda och lovar varandra evig kärlek, trohet, i nöd och lust för resten av livet. Så vackert, så spännande och galet. Du älskade mig lika mycket som du älskade att stilla den där inre hungern. Den där törstiga venen.

Jag blundade för det som kändes jobbigt och svarade JA, inom mig bubblade det av adrenalin.