Öppen

Öppen, synonymnt med oförställd, det var ordet som en god vän beskrev mig med. Jag tänkte att det är vad alla egentligen vill att vi ska vara, öppna.
För mig blir ordet synonymt med ärligt. Jag är en pendel, som i en klocka. Som både vill, men samtidigt distanserar sig mot att vara öppen och ärlig. Jag kan öppna mig, men jag öppnar små dörrar i miniformat, så små så att jag kan bibehålla kontrollen över vad jag släpper ut. Vem får kan veta detta om mig. För det skrämmer mig. Det gör att någon kommer mig närmare, någon kommer att se mig för vad jag är, någon kanske kommer att döma mig för att jag inte följer den förväntade livsstilen. Jag tänker och känner olika, jag är en känslomänniska, och i mitt huvud är det ett krig mellan det emotionella och rationella. Det är osynk och jag skrapar mina knän för att jag försöker hänga med. Det är som en klump i halsen, det jag vill säga fastnar, som att jag håller på att kvävas, utan smärta, men det känns tungt. Orden vill inte ut, de fastnade, och du försöker hjälpa mig att dra ut dom.

Hjärtskärande

Det är meningen att det ska vara helt underbart, vi strävar efter att försöka få det perfekt. Det är berg och dalbanor, tvära svängar, snabba kast, det gör ont och är förjävligt, vi blir uppgivna och tappar modet. Gnistan måste ständigt vara närvarande för att det helt enkelt ska vara drägligt, en får inte tappa bort sig själv i det mörka. För det finns så mycket ljus ändå, så mycket som gör det värt att skrapa upp sina knän för.
Jag tittar på dig och ser hur du med all kraft försöker integrera, hitta en ingång och en önskan få bli insläppt. Du lyfter upp din lilla hand, öppnar och stänger den i en lite krampaktig rörelse, ropar "heejdaaa". Du står med en undrande blick och beskådar de andra intresserat, du blir så uppslukad att det ibland inte går bryta igenom ditt medvetande. Just där och då blir jag så sorgsen i hjärtat när jag tänker på utanförskap, och hur mycket en måste kämpa för att bli accepterad som liten. Längtan efter att få platsa in i en grupp och hitta en samhörighet. Den ständiga kampen efter att vara omtyckt. Jag skulle vilja berätta för dig att hur ont det än kommer göra vissa gånger kommer det gå över, och jag kommer alltid finnas där för dig och påminna dig om det när det blir för svårt. Alla har det inte med sig direkt, ibland är en och gräver i fel diken, bakom fel buskar, klättrar i fallfärdiga träd och går på osäkra broar, men med tiden så kommer du förstå vad som är sann vänskap, och då kan du alltid tänka på hur mycket en växer och formas av allt, precis allt, hur jobbigt det än må vara i stunden.

Den är ständigt återkommande och smyger sig alltid på, vanligtvis lite senare än vad en önskar, längtan är alltid enorm. Varje gång blir jag lika ställd av vad som händer. Hur kunde jag glömma bort det magiska, de helt gudomliga dofterna? Varje gång är det som om en konstnär tar fram sitt staffli, palett och färglägger min värld, målar den i alla möjliga nyanser. Men det är inte bara min värld, det är nog i allas. De första små liven som flirtar och visar att nu är det någonting nytt och levande som kommer ta vid. Känslan denna gång är helt obeskrivlig, jag är kär i den och jag vill aldrig, aldrig att den ska lämna mig igen. Vi kanske upplever den olika, men den är fortfarande pågående, och lika bestående som stjärnorna på vår överväldigande himlen.

Att behålla

Den följde med hela dagen, solen. Morgonsolen som väckte trötta ögon och som så varmt fyllde kroppen med behövlig energi, aftonsolen som målade husfasaderna med sitt orangea sken och gjorde höstkvällen mästerligt vacker. 
Det skedde i ett rus, då när ens sinnen var maximalt förstärkta av bubblande känslor och spänning över att befinna sig i ett nytt sammanhang. En konstellation av av främlingar som blivit ihopsatta av en gemensam nämnare. Det var ett potpuri av intryck, från början till slut.
Jag blev överrumplad då jag tittade ut genom ett fönster och insåg att natten övergått till morgon och grannen var i full gång starta bilen för att ta sig till jobbet. Du kysste mig och sa godnatt och snubblade in i ett annat rum. Tio sekunder av fyrverkerier avlossade sig i tankarna innan kroppen slog av och föll i sömn.
Jag håller i det hårt, minnet.

Det händer i dig hela tiden, omedvetet. Du varken ser eller hör det och så kommer det alltid vara, eftersom det aldrig går att stoppa... Ibland är de fina, runda, mjuka, skära, andra dagar kan de vara betonggråa, vassa, hårda och blockera allt. Det går inte att tänka bort, för hur mycket du än försöker så finns de där, och kommer göra det till den dagen vi slocknar..

Det flagnar, bleks och försvinner ur mitt perspektiv.
Jag är blind för det jag en gång såg.
Det är bäcksvart.
..drabbas av en känsla av att det kanske aldrig hänt.
Det vackra är att låtsas att det bara var en dröm. För att sedan vakna upp mitt i och förstå innebörden, som att bli slagen i ansiktet och springa blödande därifrån.

Efterskalv

Som tempererad magma trängde vi upp ur mörkret, hösten och den annalkande vintern. Vi värmde allt inom kilometers avstånd. Som lava sprutade vi upp, föll hårt, fastnade och förenades. Vi var det enda som bestod, det vi glömde bort var att temperaturen sjönk. Värmen avtog, vi låg utsmetade på marken.

Brännskadade, omtumlade och på väg att kallna. Du var den som drev vidare, längre bort. Jag fastnade ganska tidigt. 

Den pulserarande känslan, bubblar inombords. Osäker på om den kommer explodera igen, men jag vet att det kommer kännas och skaka om vi någongång sammansmälter igen.