Det är meningen att det ska vara helt underbart, vi strävar efter att försöka få det perfekt. Det är berg och dalbanor, tvära svängar, snabba kast, det gör ont och är förjävligt, vi blir uppgivna och tappar modet. Gnistan måste ständigt vara närvarande för att det helt enkelt ska vara drägligt, en får inte tappa bort sig själv i det mörka. För det finns så mycket ljus ändå, så mycket som gör det värt att skrapa upp sina knän för.
Jag tittar på dig och ser hur du med all kraft försöker integrera, hitta en ingång och en önskan få bli insläppt. Du lyfter upp din lilla hand, öppnar och stänger den i en lite krampaktig rörelse, ropar "heejdaaa". Du står med en undrande blick och beskådar de andra intresserat, du blir så uppslukad att det ibland inte går bryta igenom ditt medvetande. Just där och då blir jag så sorgsen i hjärtat när jag tänker på utanförskap, och hur mycket en måste kämpa för att bli accepterad som liten. Längtan efter att få platsa in i en grupp och hitta en samhörighet. Den ständiga kampen efter att vara omtyckt. Jag skulle vilja berätta för dig att hur ont det än kommer göra vissa gånger kommer det gå över, och jag kommer alltid finnas där för dig och påminna dig om det när det blir för svårt. Alla har det inte med sig direkt, ibland är en och gräver i fel diken, bakom fel buskar, klättrar i fallfärdiga träd och går på osäkra broar, men med tiden så kommer du förstå vad som är sann vänskap, och då kan du alltid tänka på hur mycket en växer och formas av allt, precis allt, hur jobbigt det än må vara i stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar