En fin och glädjande muta

Hon satt stilla på golvet och tittade. Framför henne låg en hel hög med spelkulor och glänste.. Blicken föll ner mot de färgglada glaskulorna, både nya och gamla som hängt med sen Pappas tid. På den tiden berättade Pappa, "då spelade vi "pyrra" med stenkulor".
På våren när snön börjat smälta bort och det började lukta lera. Då hasade skolbarnen runt på backen med galonbyxor i leran och kunde för allt i världen inte sluta spela. Små pyramider byggdes med de färgade kulorna, sen snärtade man iväg en kula med tummen från handen, förhoppningsvis träffade man mitt i prick och vann storslaget.
Han gick och plockade fram en påse med jättestora glaskulor.
- Titta på de här skönheterna, sa pappa.
Det såg ut som när man doppar en pensel med färg i vatten, färgen har dansat runt runt i kulan och bildat en fin tråd, ett mönster.
-Kan jag få dom?? Du får massa kramar av mig! sa hon.
-Jag vill ha de största kulorna med snurr i!
- Kommer du vara rädd om dom? sa pappa
- Klart jag kommer vara rädd om dom, de är så fina, och du har haft dom sen du var liten,  fortsatte hon
- Vad bra, jag tror dig, sa pappa
Hon kramade om honom och sa sedan - Du vet väl att man behöver minst 4 kramar per dag, och 12 kramar gör att man växer som människa. Sen skrattade hon och sa - Du ska få tusen kramar av mig idag pappa! Vi kommer vi bli jättestora , hurra!